Varje morgon är det samma sak. Lillasyster protesterar mot ALLT.

Det är alltid jag som har ansvaret att barnen får på sig kläderna och kommer iväg till skolan och jag orkar inte med skriket. Det är bråk nog ändå varje morgon även utan klä-på-sig-kläderna-problemet.

Lillasyster VÄGRAR att vara ensam i ett rum och hon VÄGRAR att klä på sig kläderna. Hon gallskriker i högan sky, timma in och timma ut, om man inte hjälper henne.

Jag har testat tusentals gånger att ignorera hennes skrik - för inte kan man klä på en 6-åring och curla henne med allt.

Så tänker jag när tålamodet brister vad det gäller att passa upp på henne.

Men för varje gång jag ger det en ny chans så inser jag efter några timmar att det inte går.

Ungen gallskriker och ger sig inte. Kläderna kommer inte på och ALLT blir skit - hela dagen förstörs.

Så jag fortsätter curla, fjäska om man säger så. Hjälpa henne med det hon behöver hjälp med och inte ställa krav.

Då får jag skit från andra hållet. Från maken som är vansinnig över hur jag bemöter barnen. Det är mitt fel att våra barn är lata. Deras problem beror inte på neuropsykiatriska funktionshinder utan enbart på hur jag behandlar dem.

Men han behöver aldrig bekymra sig för han behöver aldrig ta i problemet. På helgerna går han ut genom dörren så fort han vaknar och lämnar allt till mig.

Under en månad i höstas låg jag på sjukhus. Då hade han stenpli på barnen. Han gick när han var klar oavsett om barnen var färdiga eller inte. Han hjälpte inte dem med något.

Så han har svart på vitt att det är jag som är boven i dramat.

Vad han glömmer är allt vi läst och fått information om av BUP-personalen kring bemötandet mot våra speciella barn. Kring hur svårt krav är att hantera för dem med diagnoser.

Detta skiter min make fullkomligt i. Han tror man kan uppfostra med ilska och bestämdhet. Och det har han väl rätt i!

Men hur blir slutprodukten?
En arg, kränkt individ med låg självkänsla och oförmåga att lita på sina medmänniskor, lik han själv?

Eller självständiga vuxna, som hans mål är att uppnå.

Vi har samma vision, min make och jag. Precis som alla andra föräldrar har gemensamt med oss.

Vi vill fostra våra barn till individer som har de bästa möjliga förutsättningarna att få ett bra liv.

Men vi har helt olika syn på hur vi når det.

Jag VILL inte curla. Men jag ser inget annat sätt att hantera våra svårigheter. Jag väljer att lita på Ross Green, Bo Hejlskov och BUP-instruktionerna.

Jag väljer att inte kritisera mina barn för det de inte kan (som min man ser det som att de kan men inte vill) och dagligen leva i ett atombombskrig för att istället trippa på tå för lugnet.

Varken det ena eller det andra känns i grunden rätt men jag hittar inga andra alternativ.