Att jul skall vara glädjens högtid för barn är inte en självklarhet för barn med neuropsykiatriska funktionshinder.

I år gick det bättre än någonsin för oss. Men man märker än dock hur jobbigt det är för dem.

Rutinerna bryts, miljön förändras, många människor skall få plats på en liten yta, man skall lycka hålla sams och anpassa sig. Något som är bland det svåraste, näst intill omöjligt, för individer med NPF.

Storebror har dock sin älskade kusin, ett år äldre, som han avgudar. Men trots det är det svårt med interaktionen, främst att inte bli överkörd.

Lillasyster har inga kompisar i Malmö där vi spenderar mycket tid. Så hon är utlämnad till oss vuxna för att bli stimulerad. Killarna får hon inte leka med. Så hon har det tråkigt, stackarn.

En dag funkar, sen klättrar hon på väggarna så det gäller att ha tålamod.

Men det tyckte jag att vi hade detta år. Vi var bara borta några få dagar, försökte ta det lugnt och vi fokuserade på barnen. Vi anpassar oss mer nu än vad vi gjorde tidigare.

Kanske det ses som curling?
För mig är det lågeffektivt bemötande i hetsiga situationer, precis som Bo Hejlskov rekomenderar. Och det fungerar!

Vi fick en så fin jul man någonsin kan önska sig!

Men nu är vi hemma igen och fullkomligt njuter av lugnet som infinner sig när våra vardagliga rutiner är på plats igen.

Så för barnens del blir det tidig läggning (Melatoninet verkar redan nu kl 19) så att vi vuxna kan få lugn och ro till en vin-och-ostbricka-kväll.

God fortsättning gott folk!