Vi har det tufft nu. Det har vi haft länge. Men nu börjar liksom orken att kämpa tryta.

För att kärleken skall överleva måste den underhållas precis som en blomma.

Men vi har bara kraft nog att hålla vardagslivet i schack. Barnen är blomman som vattnas och beskärs. Blad plockas, blomsterjord byts ut och näringsvatten preppar blomman med livskraft.

Om man, som vi, inte har hjälp av någon typ av avlastning ges man aldrig möjlighet till återhämtning.

Tid för att knyta banden starkare existerar då inte heller. För hos oss knyts inga band under vardagarna.

Vardagslivet TAR energi, var och hur ska vi FÅ någon energi?

Så kontentan blir att vi inte samtalar med varandra längre, vi skrattar inte, stöttar aldrig.

Idag har vi pratat om skilsmässa. Kanske det är enda utvägen?

På så vis hade vi sluppit motsättningarna sinsemellan, vi hade helhjärtat kunnat fokusera 100% på barnen och vi hade getts varannan vecka till avslappning.

Låter som himmelriket!

Men att gå skilda vägar efter 15 år ihop är ett enormt misslyckande. Det var ju inte så här det skulle bli...

Fast- livet blir inte alltid som man tänkt.
Så, finns det någon med en trea att erbjuda mig blir jag mycket tillfreds.

Tack för mig och God Natt