Usch spyr på alla harmoniska och lyckliga par man ser och läser om överallt.

Jag är bitter som få. Känner mig fångad i ingemansland.

Jag ifrågasätter inte längre utan har tagit steget vidare. Mot nästa hållplats i livet. Och det är frustrerande att sitta fast i något gammalt när allt man vill är att gå vidare.

Jag tror att min energi kommer fördelas mer jämt på det som är nödvändigt om min man och jag bryter upp.

Som det är just nu går kraft som borde vigas åt barnen istället till att bråka och må mentalt dåligt.

Jag vet att jag blottar mig och min man nu men jag tycker detta ämne är viktigt att nämna eftersom det visar hur mycket vi föräldrar till NPF-barn hanterar som följd av funktionshindret i sig.

Skilsmässa bland NPF-föräldrar är tydligen än högre än bland "vanliga" föräldrar. Så vi är inte onormala eller ovanliga.

Men det är likväl sorgligt för det!

Varför kunde inte familjer till NPF-barn få förtur till familjerådgivning?

Eller automatiskt få det via BUP.

Varför kunde inte vi få förtur i bostadskön eller ha en egen kö?
Istället för studerande kunde de ha en kö för NPFare... :-)

Det är skrämmande att lämna tryggheten, ta ett steg in i ovissheten. Som även kommer erbjuda sämre levnadsstandard.

Men man kan inte vara rädd för allt i livet. Vi kommer klara oss fint när vi slipper allt bråk.

Jag hoppas det nya livet kommer bli bra för barnen och att vi inte ger dem sår och ärr för livet.

Men att leva kvar i något dåligt ger ju också ärr. Och vad lär vi dem om relationer och kärlek om vi skulle klamra oss fast vid varandra bara för att?!

Jag måste hitta ett boende bara!
Lättare sagt än gjort...