I går natt befann jag mig på en lyxkryssare där det var fullkomlig kaos. Det var panik för någon typ av katastrof höll på att hända. Jag sprang från rum till rum och letade efter en kille som jag var kär i. Där fanns även en kungafamilj från Indien ombord.

I morse när jag vaknade läste jag om kryssningsfartyget som gått på grund utanför Italien...

Detta är inte första gången jag drömmer så tydligt om något som sedan inträffar.

I min gamla blogg eureka.blogg.se berättar jag om min dröm, som i mångt och mycket påminner om Utöja, som jag hade någon natt innan det hände.

I går var jag på öppenpsyk i två timmar. Dejtade både min läkare och terapeft. Läkaren höjde min Erginyl, la till ytterligare en medicin samt bytte ut Zepiklonen för natten mot Circadin.

Circadinen var ljuvlig!
Jag somnade som en stock och vaknar UTVILAD!
INGEN antydan till trötthet.
Den känslan är en befrielse i högsta grad!!!!

I dag är det åter igen besök på BUP med lillasyster.

De senaste dagarna har min man och jag haft det lugnt och bra ihop. Han har engagerat sig för att vara extra gullig och snäll.

I natt vaknade dock lillasyster kl 03 och kunde inte somna om. När hon ligger där vaken om natten så sparkas hon, sjunger, gnäller efter mat och väsnas på massa fler sätt för att väcka resen av familjen. Vilket hon lyckas med.

Och vips - så fort vi stiger upp vid 06 för att fixa oss inför dagen så blir det bråk mellan min make och mig.

Så fort minsta lilla påfrästning bryts alltså det vi byggt upp. Vi hugger mot varandra direkt utan att förstå varandra.

Detta tror jag dock inte är så ovanligt och konstigt. Hur många vore mjuka och Goa efter fyra-fem timmars sömn?!

Men det är ändå tråkigt!

Klockan 8,30 skulle min man och jag vara på BUP men bilen vägrade att starta när jag kom till parkeringen strax innan 8. Kallt var det, som attan!

Så det blev till att promenixa till skolan medan husband ringde far sin som kom och räddade oss med sin gubb-Merca.

Så vi kom till BUP, efter många om och men och där gick vi igenom bibban på typ 1000 sidor för att försöka gräva fram om lillasyster har autism.

Hon kan absolut inte ha autism! Inget stämde in på henne.

Själv gissar jag nu på ADHD och ODD.

Nu ligger jag i lillasysters fotända och myser medan hon tittar på Hjärnkintoret. Även maken sitter här med oss och kollar. Storebror spelar med sin kompis.

Lugnet är återställt i livet. För nu... :-)

Ja nu är lovet slut. Första dagen på den nya terminen lägger hela Göteborgs stad en studiedag. Hur tänker de då undrar man?

Lillasyster har vägrat gå till fritids på hela lovet så hon har vart hemma med mig i tre veckor nu.

Det har vart påfrästande för jag kände mig dålig redan innan jul. Men vi har haft det lugnt ihop, trots att jag har varit deprimerad.

Så fort julen tog slut försvann min makes ilska och nu har vi det inte lika hysteriskt längre.

Han har vägrat skriva på skilsmässopapperna så de ligger på köksbänken och väntar.

Jag väntar på bättre tider, nu när allt är lugnare behöver jag inte stressa. Tar det som det kommer i stället. Söker nytt boende men lever som vanligt under tiden.

I helgen tog jag flykt till syster och hennes kille. Vi kollade film, drack smoothie och bara mös. Det var verkligen avkopplande.

På bussen hem kunde jag fundera och reflektera över allt jag såg. Det var en solig, vacker söndag och massvis med folk gick i stan.

Familjer med sina barn med sig.

Detta är en aktivitet som är fullkomligt omöjlig för vår del. Finns inte på kartan. Barnen ballar ur och vi vuxna riskerar hjärtinfarkt av stressen.

För egen del gillar jag inte alls att gå på stan längre heller. Jag blir så enormt stressad, orolig och får panikångest. Människorna, ljuden, alla intryck, hastigheten. Är det min eventuella ADHD som talar?

Det är dock en sorg att vi som familj blir begränsade i så mycket pga funktionshinderna. Det ser så trevligt ut med familjerna som går stilla genom stan, shoppar lite, fikar, stannar upp för att lyssna på gatumusikanter.

Nu får vi se hur det går med skolgången för lillasyster denna termin. Hoppas på det bästa!

Och jag håller tummarna att det går att få iväg henne i morgon utan massa bråk.

Denna vecka blir fullspäckad. Två BUP besök, två läkarbesök, ett kalas samt Disney on Ice och bio på söndag.

Tjillevippen från Embula

Inte riktigt nöjd med livet
en dag ville hon ha mer
Därför smet hon extra tidigt
när chefen titta ner
Hon ville långt bort därifrån
Bort från radhuslivets vrå
Hon ville födas om på nytt
Hon ville leva om sin dröm
Hon hade sparat i ett år
Hon skrev en lapp som sa:
"Hej då, kom ihåg att mata katten
en dag kommer ni förstå."

Hon lämna man och barn och huset
Aldrig ångra hon beslutet
(Hon gav sig bara av)
På en strand uti Havanna
Hon blev gatubarnens mamma
Där förstod hon vem hon var

Han hade väntat flera timmar
då han äntligen förstod
Att hans fru sen sjutton år
slutat servera vid hans bord
Hur kunde hon göra så?
Försökte han förstå
Hade han inte gett henne allt
hon nånsin pekat på?
Visst han klagade ibland
Som när maten knappt var varm
Han var ju nästan alltid där
sen barnen varit små
En dag skulle han förstå

Hon lämna man och barn och huset
Aldrig ångra hon beslutet
(Hon gav sig bara av)
På en strand uti Havanna
Hon blev gatubarnens mamma
Där förstod hon vem hon var

Historien börja sprida sig
till världens alla hem
Hon blev en hjälte en legend
för alla kvinnor med lata män
Kunde dom också göra så
Bara lämna allt och gå
Satsa på sig själva
se hur långt dom kunde nå
Det fanns dom som gav sig av
Men dom flesta stanna kvar
Några ändra sig på vägen
och kom tillbaks efter någon dag
Men alla kunde dom förstå

Hon lämna man och barn och huset
Aldrig ångra hon beslutet
(Hon gav sig bara av)
På en strand uti Havanna
Hon blev gatubarnens mamma
Där förstod hon vem hon var

//Veronica Maggio

Jag vet att du sover
känner värmen från din hud
bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu

Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag

Min klocka har stannat
under dina ögonlock
fladdrar drömmarna förbi
inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
om du inte ser på
och genomskinlig grå
vad vore jag
utan dina andetag

Vad vore jag
utan dina andetag
// Joakim Berg "Kent"

Det spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
var det vackraste som hänt mig sen själen min blev såld
Att synas utan att verka ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej

Ingen, ingen, ingen, ingen hör.....

Och gäst ikväll är Jesus
Han har kickat heroin
Han läppjar på sitt glas och Ramlösa blir vin
Han berättar om sina vapen, sin tid i Saint Tropez
Om att ge sig själv en chans, om sin nya Z3
I en värld av idioter står han först i kön
Han berättar framför kameran om hur han bytte kön
Eller något helt annat som också är privat
Om alla dom han älskat och dom han bara sög av
Men han sa alltid nej

//Kent

Sista dagen på skitåret elvan. Snart ploppar ett nygräddat, färskt och smarrigt år ut, 2012.
Om jag har förhoppningar på detta magiska år...!


Vad har jag upplevt och lärt mig detta år nummer trettiotvå i mitt liv?

Jo jag var så tvungen att acceptera att morfar inte lever längre och lära mig leva med det. Och i början av sommaren träffade jag ett helt otroligt medium som fick kontakt med morfar. Genom henne hade morfar och jag ett samtal på över en och en halv timma. Han gav så konkreta exempel, som bara vi som står honom nära känner till, så det var inget att ifrågasätta. Detta medium vet vad hon sysslar med!

Ja, jag har ju även själv fått kontakt med morfar på olika vis. Men i somras, när jag blev sjuk, valde jag att stänga ner min förmåga. Jag visste inte att jag kunde stänga ner den men jag kämpade i flera dagar, på det vis jag fått höra att man skall göra för att stänga ner och efter det har jag inte fått besök av någon från andra sidan.

Än så länge anser jag mig fortfarande lite ostabil så jag väljer att hålla mig stängd ett tag till.
Men jag längtar efter den dagen jag är stark nog och redo att öppna upp igen.
Jag saknar mina vänner från andra sidan!

I början av året kraschade jag även big time. Krasch, bom, bang!

Jag kontaktade Familjehuset där vi ansökte om avlastning. Utredning påbörjades, samtidigt som storebrors utredning på BUP pågick så det var otroligt mycket möten genom hela våren och sommaren. Vi blev beviljade helgläger var tredje helg för storebror men det har inte kommit igång än. Snart har det gått ett år sedan vi ansökte....

Ja storebrors utredning blev färdig efter många om och men och han fick sin diagnos. De koom dock på att han möjligtvis även lider av tvång så det skall fortsätta utredas till våren.

Vi hann även påbörja utredningen av lillasyster. Underbart. Äntligen!

Storebrors medicin för ADHD´n samt båda barnens sömnmedicin har underlättat otroligt mycket för oss så under hösten har har vårt liv förbättras. Förutom på det äktenskapliga hållet...

Jag har ju länge, till och från i flera år, funderat över skilsmässa. Men det är ett stort steg som inte skall stressas fram. Jag har verkligen gjort allt i min makt för att det skall kunna undvikas.

Men nu orkar jag inte längre. Och jag vill inte heller. Jag vill vara fri. fri som en fågel.
Jag mår inte bra i livet som det är nu och det går ut över hela familjen. Det är inte rätt mot någon av oss.
Det är dax att våga ta klivet ut i ovissheten.
Och jag är redo!

Skandinavien drabbades av ett förfärligt terrordåd i Norge. Vi fick ett ansikte på Ondskan. Och jag fick omvärdera min tro.

Jag har alltid haft min egen inre tro som jag lutat mig mot. Den både förstärktes detta året tack vare morfar, mediumet Martina och alla bra böcker jag förlustat mig i. Men den har även omvärderats vad det gäller Djävulen. Jag har inte trott på det svarta, mörka men nu kan jag inte längre blunda för detta.

Denna sida av livet har även Ann Heberlein förstärkt för mig i hennes filosofiska böcker om ljuset och mörkret. Mörkret finns på denna planet, det går inte att sticka huvudet i sanden inför.

Ja och så var jag inlaggd på Östras psykavdelning i en månad. Det var otroligt skönt. Där fick jag helt och hållet vila upp mig från livets alla krav. Det var vad jag behövde. Jag fick medicin och det gjorde att utredningen om bipolaritet påbörjas. ADHD utredningen är också på G.

Jag är fortfarande upp och ner för varje dag som går. men sedan jag tog beslutet om att lämna min relation känner jag mig starkare och ljusare i sinnet. Jag längtar efter mitt nya liv. Mitt liv.

Detta år fick jag många nya vänner. Tack vare barnens svårigheter. Det började med semestern med Attention i Idre där jag fick mycket goda vänner i samma sits som jag.

Där efter gick jag med i gruppen Hjärtefrågor NPF på Facebook. Gruppen har gett mig nya infallsvinklar på livet vi lever, den har gett mig stöttning, glädje och nya vänner. Något jag är så ofantligt tacksam över.

Jag har inte haft mycket ork över detta år för mina vänner. Det skall det bli ändring på under 2012. Då kommer glada, spralliga Embla tillbaka.

Men jag har världens bästa vänner. För de finns där. I vått och torrt. De förstår. Kräver inget. Stöttar. Försvinner aldrig.

Tack för det älskade vänner!

Just nu är jag så glad att jag skulle kunna dansa naken på bordet.
Trots mina 30 kilo plus som tynger mig (som "berikat mig under 2011) så känner jag mig lätt som en fjäder för tillfället. Euroferi!

Jag vill önska Er alla Ett riktigt Gott Nytt År!!!!!

Idag har jag öppnat en ny grupp på Facebook. En "filial" till Hjärtefrågor. Stöttepelaren NPF Gbg som riktar sig till individer med anknytning till NPF i Gbg och omnejd.

Jag har totalt gått in i detta under hela dagen. Blir som uppslukad och så glad. Att knyta nya bekantskaper med personer som lever i en liknande vardag som oss betyder så ofantligt mycket för mig.

Jag tänker tillbaka till i somras när vi skulle lämna Attentionlägret i Idre. Lämna våra nyfunna vänner. Vännerna som blivit så betydelsefulla under de få dagarna vi hade ihop.

Avskedet fick mig att gå in i en djup depression. Det var strax efter hemkomsten som jag la in mig på sjukhuset där jag kom att stanna en hel månad.

Att känna en samhörighet med andra föräldrar till NPF-barn visade sig vara så ofantligt viktigt för mig. Viktigare än vad jag anade.

Samhället i stort erbjuder ingen samhörighet för oss, tvärt i mot - vi är en oförstådd minoritet.

De som man glor på. De som man fnyser åt. De som man bannar lite sådär halvhögt.

De som inte passar in.

Nu har jag ett forum där jag passar in. Där jag är accepterad.
Där jag blir FÖRSTÅDD.
I min egen stad.

Förstår ni hur stort detta är för mig?

Jag behöver inte vänta till augusti och åka 50 mil för att få uppleva den härliga känsla det är att få tillhöra ett sammanhang där man passar in.

Idag har barnen vart hemma med mig. Vi har haft en riktigt lugn dag. Vilat upp oss efter julen.

Det som är extra värt att nämna är att storebror glömde ta sin medicin och när vi väl kom på det var det för sent att ta den.

Han har hållt sig på sitt rum med dörren stängd hela dagen men han har vart lugn.

Inte ett enda utbrott.

I och för sig har han inte heller ställts inför några krav, men ändå. En dag hemma, utan Concertan, hade varit en pärs för någon månad sedan.

Och vad han har ätit! Flera stycken stora portioner efter vartannat både av lunch och middag. Så roligt!

Jag hoppas även att detta kommer påverka sömnen för honom ikväll. Trots två tabletter Circadin har han ju svårt att somna på kvällarna.

Ofta somnar han först vid 22-23 om vi ger tabletterna vid 20.

Men utan Concertan i kroppen i kväll hoppas jag att han kommer kunna somna tidigare.

Själv har jag sovit väldigt dåligt i över en vecka så jag tror jag ska passa på att ta sömnmedicin jag med för att förhoppningsvis orka utföra ärenden i morgon.

Jag blir ju ett nervvrak så fort jag inte får sova. Och ett nervvrak är varken roligt och värst nyttigt att vara. Så ikväll tar jag hjälp för att få sova.

Längtar redan till läggdax!

Usch spyr på alla harmoniska och lyckliga par man ser och läser om överallt.

Jag är bitter som få. Känner mig fångad i ingemansland.

Jag ifrågasätter inte längre utan har tagit steget vidare. Mot nästa hållplats i livet. Och det är frustrerande att sitta fast i något gammalt när allt man vill är att gå vidare.

Jag tror att min energi kommer fördelas mer jämt på det som är nödvändigt om min man och jag bryter upp.

Som det är just nu går kraft som borde vigas åt barnen istället till att bråka och må mentalt dåligt.

Jag vet att jag blottar mig och min man nu men jag tycker detta ämne är viktigt att nämna eftersom det visar hur mycket vi föräldrar till NPF-barn hanterar som följd av funktionshindret i sig.

Skilsmässa bland NPF-föräldrar är tydligen än högre än bland "vanliga" föräldrar. Så vi är inte onormala eller ovanliga.

Men det är likväl sorgligt för det!

Varför kunde inte familjer till NPF-barn få förtur till familjerådgivning?

Eller automatiskt få det via BUP.

Varför kunde inte vi få förtur i bostadskön eller ha en egen kö?
Istället för studerande kunde de ha en kö för NPFare... :-)

Det är skrämmande att lämna tryggheten, ta ett steg in i ovissheten. Som även kommer erbjuda sämre levnadsstandard.

Men man kan inte vara rädd för allt i livet. Vi kommer klara oss fint när vi slipper allt bråk.

Jag hoppas det nya livet kommer bli bra för barnen och att vi inte ger dem sår och ärr för livet.

Men att leva kvar i något dåligt ger ju också ärr. Och vad lär vi dem om relationer och kärlek om vi skulle klamra oss fast vid varandra bara för att?!

Jag måste hitta ett boende bara!
Lättare sagt än gjort...

Idag när vi äntligen hade två timmar ensamma till vårt förfogande, ja då kommer samtalet om skilsmässa upp.

Inte ens egentid kan göra oss gott längre.

Vi har så mycket gammalt groll vi går och bär på, så mycket i vår situation som vi tycker så olika kring men som vi aldrig har tid eller ork att prata om.

Allt bara byggs på, mer och mer. Muren blir högre och högre.

Främst kretsar irritationen om hur vi anser att barnen skall bemötas. Uppfostras.

Vilken syn vi har på NPF. Hur mycket vi tar till oss, eller icke tar till oss, om att våra barn är speciella. Annorlunda. Kräver något av oss som inte andra barn gör.

Tänk att barnen kunde bli en motsättning mellan oss. De som är den största gåva och kärlek vi har i livet.

Sorgligt!

Vi har det tufft nu. Det har vi haft länge. Men nu börjar liksom orken att kämpa tryta.

För att kärleken skall överleva måste den underhållas precis som en blomma.

Men vi har bara kraft nog att hålla vardagslivet i schack. Barnen är blomman som vattnas och beskärs. Blad plockas, blomsterjord byts ut och näringsvatten preppar blomman med livskraft.

Om man, som vi, inte har hjälp av någon typ av avlastning ges man aldrig möjlighet till återhämtning.

Tid för att knyta banden starkare existerar då inte heller. För hos oss knyts inga band under vardagarna.

Vardagslivet TAR energi, var och hur ska vi FÅ någon energi?

Så kontentan blir att vi inte samtalar med varandra längre, vi skrattar inte, stöttar aldrig.

Idag har vi pratat om skilsmässa. Kanske det är enda utvägen?

På så vis hade vi sluppit motsättningarna sinsemellan, vi hade helhjärtat kunnat fokusera 100% på barnen och vi hade getts varannan vecka till avslappning.

Låter som himmelriket!

Men att gå skilda vägar efter 15 år ihop är ett enormt misslyckande. Det var ju inte så här det skulle bli...

Fast- livet blir inte alltid som man tänkt.
Så, finns det någon med en trea att erbjuda mig blir jag mycket tillfreds.

Tack för mig och God Natt

Varje morgon är det samma sak. Lillasyster protesterar mot ALLT.

Det är alltid jag som har ansvaret att barnen får på sig kläderna och kommer iväg till skolan och jag orkar inte med skriket. Det är bråk nog ändå varje morgon även utan klä-på-sig-kläderna-problemet.

Lillasyster VÄGRAR att vara ensam i ett rum och hon VÄGRAR att klä på sig kläderna. Hon gallskriker i högan sky, timma in och timma ut, om man inte hjälper henne.

Jag har testat tusentals gånger att ignorera hennes skrik - för inte kan man klä på en 6-åring och curla henne med allt.

Så tänker jag när tålamodet brister vad det gäller att passa upp på henne.

Men för varje gång jag ger det en ny chans så inser jag efter några timmar att det inte går.

Ungen gallskriker och ger sig inte. Kläderna kommer inte på och ALLT blir skit - hela dagen förstörs.

Så jag fortsätter curla, fjäska om man säger så. Hjälpa henne med det hon behöver hjälp med och inte ställa krav.

Då får jag skit från andra hållet. Från maken som är vansinnig över hur jag bemöter barnen. Det är mitt fel att våra barn är lata. Deras problem beror inte på neuropsykiatriska funktionshinder utan enbart på hur jag behandlar dem.

Men han behöver aldrig bekymra sig för han behöver aldrig ta i problemet. På helgerna går han ut genom dörren så fort han vaknar och lämnar allt till mig.

Under en månad i höstas låg jag på sjukhus. Då hade han stenpli på barnen. Han gick när han var klar oavsett om barnen var färdiga eller inte. Han hjälpte inte dem med något.

Så han har svart på vitt att det är jag som är boven i dramat.

Vad han glömmer är allt vi läst och fått information om av BUP-personalen kring bemötandet mot våra speciella barn. Kring hur svårt krav är att hantera för dem med diagnoser.

Detta skiter min make fullkomligt i. Han tror man kan uppfostra med ilska och bestämdhet. Och det har han väl rätt i!

Men hur blir slutprodukten?
En arg, kränkt individ med låg självkänsla och oförmåga att lita på sina medmänniskor, lik han själv?

Eller självständiga vuxna, som hans mål är att uppnå.

Vi har samma vision, min make och jag. Precis som alla andra föräldrar har gemensamt med oss.

Vi vill fostra våra barn till individer som har de bästa möjliga förutsättningarna att få ett bra liv.

Men vi har helt olika syn på hur vi når det.

Jag VILL inte curla. Men jag ser inget annat sätt att hantera våra svårigheter. Jag väljer att lita på Ross Green, Bo Hejlskov och BUP-instruktionerna.

Jag väljer att inte kritisera mina barn för det de inte kan (som min man ser det som att de kan men inte vill) och dagligen leva i ett atombombskrig för att istället trippa på tå för lugnet.

Varken det ena eller det andra känns i grunden rätt men jag hittar inga andra alternativ.

Jag har ju glömt bort att skriva om storebrors diagnos som nu är färdig efter totalt 1,5 års utredning.

Han fick diagnosen ADHD med a-typig autism samt eventuell tvång vilket skall vidareutredas till våren.

Nu har vi påbörjat utredningen på lillasyster. Äntligen!